Tusen tack till alla er som håller tummarna för Sudden! <3 <3 <3 Nu har han kommit hem efter operationen.

En snabb förklaring för er som inte vet varför han har opererats:

Jag upptäckte en stor knöl/boll under hans mage och trodde först att det var en tumör eller en varböld. Veterinären kunde dock konstatera att det var ett ljumskbråck. Veterinären var inte orolig och ansåg det inte vara akut, men att man måste få det åtgärdat inom kort. Han bokade in Sudden för operation tre dagar senare. Under operationen så konstaterade man att det var mycket allvarligare än de först trott. De ringde mig för att få mitt godkännande för att fortsätta operationen, som nu blev mer omfattande och därmed mer kostsam. De fick klartecken att fortsätta och Sudden opererades i flera timmar. Han mådde bra under hela narkosen. De ville behålla honom under natten för observation då han behövde ha smärtstillande och näring genom dropp, men även pga av hans ålder (Sudden fyllde 11 år nu i somras). 

______________________________________________________________________________________

Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag känner mig glad och lättad, men synen av min lilla katt när jag hämtade honom hos veterinären idag, och den information jag fick, var inte upplyftande :-( Jag känner mig både glad, ledsen, orolig, undrande, förstörd och uppgiven. Enligt veterinären som gjorde operationen så har han haft bråcket en längre tid då det var mycket död vävnad och en del sammanväxningar runt det, men att det nu var så dåligt att det gått upp ännu mer och därför hade hans organ börjat åka ut, vilket då orsakade denna boll jag sett. Bråcket kan ha funnits i månader :-( Det får mig att känna mig hemsk. Borde jag ha upptäckt det tidigare? Borde veterinären ha upptäckt det när jag var och vaccinerade honom för några veckor sedan? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Han har ju inte visat några symtom på att något ska vara fel. Han har varit som vanligt och ätit och druckit som han ska. Inga som helst symtom förutom nyligen, då "bollen" på magen helt plötsligt dök upp över en dag. Den veterinären som undersökte Sudden i lördags blev förvånad över att det var så mycket större än vad han först hade känt.

Sudden har kommit hem med en omfattande vårdplan med både dränage, smärtlindrande plåster, antibiotika och strikt burvila :-( Har han tur så behöver han ingen mer operation. Men veterinären var inte säker. De kommer att veta mer på återbesöket nu på fredag. Jag är fortfarande chockad och det är många tankar som snurrar runt i huvudet just nu. Hur mycket ska jag låta honom gå igenom? Kommer han att klara det? Kommer jag att klara det? Vad är rätt? Är det mitt fel? Hade jag kunnat göra något annorlunda?

Det som gör väldigt ont just nu är att jag lät honom få gå ute. Han har varit strikt innekatt i hela sitt dryga 11 åriga liv. Men i somras så fick han börja vara ute i rastgården om dagarna. Sudden hade redan tidigare visat på att han inte riktigt trivdes inne genom att kissa på fel ställen. Han började spray-markera som en fertil hankatt. Han stod och vibrerade med svansen och kissade på väggarna. När han fick börja vara ute i rastgården på dagarna så blommade han upp igen. Han gick upp även upp i vikt. Från att ha varit mager så blev han åter i normalt hull. Han började dock rymma från rastgården. Efter flertalet jakter efter en Sudden på rymmen så lät jag honom få vara ute. Det var lönlöst att hålla honom instängd och han kom tillbaka och såg så otroligt nöjd ut. Han blev som en ungkatt på nytt och det var en fröjd att se honom må så bra. Det kändes som en väldigt bra lösning för honom, iaf just då. Det jag börjar fundera över nu är om han  kan ha gjort sig illa när han klättrat över nätet i rastgården? Det var där i början av sommaren han började rymma från rastgården :-( Egentligen spelar det ingen roll vad som har hänt, det gör inget ogjort tyvärr. Men visst ställer det till huvudbry och funderingar. Det är något som förmodligen har hänt när han har varit ute. 

Under bilresan hem från veterinären så rann tårarna ner från kinderna och jag kunde inte känna den lättnad eller lycka jag trodde att jag skulle känna när jag fick hämta hem honom. Jag lider så med Sudden och nu när han har varit hemma i några timmar så känns det inte bättre. Han ligger och ser så ledsen ut i sin bur och det ser så hemskt ut med det stora snittet över kroppen och hans olyckliga min med den stora tratten runt halsen. Jag vet inte om det hade känts bättre om han hade varit 5-6 år, men det känns sannerligen inte bra att han är en 11 årig farbror och ligger där och har varit med om denna stora operation, och kanske kommer att behöva genomgå en till, för att få chans att bli bra. Även om katter kan bli runt 20 år så är han ändå en äldre katt. Jag hoppas att det vänder och att det blir goda nyheter på fredag då hans återbesök är. Men jag ska ärligt säga att jag vet inte hur jag ska ställa mig till om han behöver en operation till. Jag måste få fundera och låta allt sjunka in. Det här var jobbigare än vad jag trodde :-( Bara för någon vecka sedan så såg han ut som en riktig kung när han nöjt låg och spanade ut över sina jaktmarker och myste av uppmärksamheten när jag fotade honom. 

Och nu detta nederlag :-( Jag var tvungen att ta av kragen en liten stund så han kunde äta. Men han såg ändå ledsen ut. Han måste ha så ont.

Usch, nu kommer tårarna igen, min lilla Sudden, vad ska matte göra?